Med tanken på känslor...

Hej! Gud vad jag är aktiv helt plötsligt!

För två dagar sedan, i lördags, så skulle jag in till stan för att möte Anna, Linda, Beka och Sara för att köpa biljetterna till Ecplise. Men eftersom mitt huvud bevisligen inte fungerar, planerade jag så att jag skulle komma dit en hel timme senare -.-Senare när jag väl var på tågstationen så var tåget inställt pga personalbrist och tåget efter var 8min försenat pga signalfel. KUL! .___. inte min dag måste jag säga!
När jag stod där på tågstationen och gjorde precis ingenting kände jag faktiskt att det var lite speciellt på något vis. Vädret alltså. Känslan i luften var väldigt påtagligt. Jag vet inte om jag är bra på att snappa upp känslor eller ej men det kändes väldigt tydligt som om vädret, klimatet, atmosfären, ja allt kändes frustrerande. Inte pga av vad som hänt mig utan det kändes mer som om det var något utanför. Det kändes som om allt omkring mig var ett väsen. Nästan som om det bara var jag och det, som kommunicerade och förstod varandra, fast det var säkert 30 andra på perrongen. Jag kände ilska blandat med sorg, tårar och uppgivenhet. Allt detta med en svag fasad av belåtenhet...nej, av glädje. De verkliga känslorna gick inte att förneka, de lös igenom. Det kändes verkligen som om detta väsen och jag kommunicerade. Det slet tag i mitt hår samtidigt som jag fylldes med denna känsla.

Bild tagen från:
http://bipolarblast.wordpress.com/2009/10/29/kierkegaard-on-the-couch-nyt-opinion-today/

Den enda låt jag kunde förmå mig att lyssna på var Zombie av The Cranberries. Det var verkligen svårt att känna annat än just dessa känslor. Det som om detta väsen hade kunskapen om vad som var rätt och behövde göras men att ingen lyssnade. Som om man stod och skrek mitt i en pågående strid. Det går inte att bli hörd. Zombie uttrycker verkligen den slags frustrationen.

Molnen var grå, något regnsjuka. Det blåste kraftigt och molnen skred med jämn hastighet ovanför våra huvuden. Bevakande och överväldigande.